Nyligen lanserade FN:s utvecklingsprogram en omfattande utvärdering av vad som krävs för att uppnå hållbar utveckling och minska den globala fattigdomen. Rapporten, What Will It Take To Achieve The Millennium Development Goals? An International Assessment, identifierar en konkret handlingsplan, tänkt att ligga till grund för diskussionerna när världens ledare samlas till millennietoppmöte i New York i september. För Unescos räkning så handlar det i första hand om utbilningsmålet, mål 2 om att alla barn ska få gå i skolan.
FN:s utvecklingsprogram (UNDP) lanserade nyligen en omfattande utvärdering av vad som krävs för att uppnå hållbar utveckling och minska den globala fattigdomen. Rapporten, What Will It Take To Achieve The Millennium Development Goals? An International Assessment, identifierar en konkret handlingsplan, tänkt att ligga till grund för diskussionerna när världens ledare samlas till millennietoppmöte i New York i september. Rapporten presenterar en 8 punkters handlingsplan för vad som måste göras för att målen ska nås till 2015. Handlingsplanen bygger på erfarenheter och bevis på vad som fungerat i 50 länder och fokuserar på insatser som måste till i både fattiga och rika länder:
- Stöd till nationellt driven utveckling och effektivare samhällsstyrning
- Jobbskapande tillväxt som kommer de fattigaste till del (speciellt viktigt inom jordbrukssektorn som idag föder runt 2,5 miljarder fattiga människor)
- Ökade offentliga investeringar inom utbildning, hälsa, vatten och sanitet samt infrastruktur,
- Riktade insatser som skapar arbetstillfällen och stärker det sociala skyddsnätet,
- Förbättrade möjligheter för världens flickor och kvinnor (bland annat genom att stärka deras politiska, ekonomiska och legala ställning)
- Ökad tillgång till grön energi
- Ökade möjligheter till fattiga länders egenfinansiering (exempelvis resursmobilisering genom förbättrad skatteupptagning)
- Infriade löften om mer och bättre bistånd, rättvisare handelsregler och skuldavskrivningar
Rapporten beskriver bland annat hur avskaffandet av skolavgifter i Etiopien lett till en ökad tillströmning av elever och hur Ghanas landsomfattande program med statligt subventionerat gödningsmedel ökade landets livsmedelsproduktion med 40 procent på bara två år. Dessa konkreta exempel och metoder kan sedan tillämpas i andra länder som arbetar för att komma framåt i arbetet med att nå millenniemålen.
Bland övriga exempel märks en jobbsatsning på den indiska landsbygden som gynnat 46 miljoner hushåll. Programmet garanterar minst 100 dagars betalt arbete för landlösa arbetare och marginaliserade bönder, nära hälften av dem kvinnor. Denna typ av jobbskapande insatser bidrar enligt rapporten både till att minska fattigdomen och öka jämlikheten.
Albanien får exempelvis beröm för att ha inrättat ett nionde millenniemål som syftar till att reformera den offentliga sektorn samt förbättra lagstiftning och möjligheter för ansvarsutkrävande. Att de fattiga länderna själva tar ansvar för sin utveckling samt arbetar för att effektivisera sin administration är nyckeln till framgång.
Hur de olika målen hänger samman
Rapporten betonar också hur de olika målen hänger samman. Exempelvis har det visat sig att satsningar som förbättrar möjligheterna för kvinnor och flickor samt satsningar på ökad energiförsörjning tillsammans bidrar till att skynda på utvecklingen. Som exempel nämns Burkina Faso, Ghana, Mali och Senegal, där har tillgången till elgeneratorer bidragit till att kvinnor i genomsnitt fått mellan två och fyra timmar extra per dag - tid som de kunnat använda till utbildning eller andra inkomstinbringande aktiviteter. Den minskade arbetsbelastningen har också bidragit till att förbättra deras hälsa.
När det gäller den rika världens ansvar identifieras långsiktiga biståndsåtaganden från givarländerna som en förutsättning för att millenniemålen ska uppnås. I Burkina Faso, Moçambique, Rwanda, Uganda och Vietnam har biståndet exempelvis bidragit till att landets regeringar kunnat satsa mer på grundläggande service till befolkningen. Rapporten pekar också ut misslyckandet med att nå ett handelsavtal i den så kallade Doha-rundan som det mest avgörande hindret för att uppnå ett globalt partnerskap. De fattiga ländernas marknadstillträde har heller inte förbättrats i tillräcklig utsträckning. Dessutom fortsätter de rika ländernas jordbrukssubventioner att motverka möjligheterna att uppnå en samstämmig politik – något som krävs om målen ska uppnås i tid.