Den 2 mars bjöd Kulturrådet och Svenska Unescorådet in till samtal med ledande internationella experter inom kulturell mångfald och yttrandefrihet. Diskussionerna utgick från Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar.
År 2015 publicerade Unesco för första gången en global rapport om hur konventionen implementeras runt om i världen och om vilka utmaningar och utvecklingsområden som finns för att uppnå konventionens målsättningar. En internationell expertgrupp arbetar nu med den andra globala rapporten som ska publiceras i december 2017. Vid samtalet deltog några av rapportförfattarna för att diskutera aktuella frågor tillsammans med svenska gäster.
Evenemanget var välbesökt, runt 100 gäster från kulturmyndigheter, muséer och konstnärsorganisationer kom för att lyssna på samtalen som fokuserade på tre områden som analyseras i den globala rapporten: den kulturpolitiska utvecklingen i världen under det dryga decennium som konventionen funnits, utmaningar för yttrandefriheten samt hur mobiliteten och det internationella utbytet och samarbetet kan stärkas och hur vi kan skapa ett mer jämbördigt kulturutbyte mellan det globala syd och nord.
Staffan Forssell, generaldirektör för Svenska Kulturrådet, hälsade alla välkomna. Därefter presenterade moderator Elin Norquist, också från Svenska Kulturrådet, kvällens upplägg. Introduktionstalet hölls av Danielle Cliche, från UNESCO, som berättade om den globala rapporten om hur konventionen för skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar implementerats. Sedan följde ett samtal mellan professor Yudhishthir Raij Isar, huvudredaktör för 2017 års rapport, och statssekreterare Per Olsson Fridh, från kulturdepartementet om konventionens betydelse för kulturpolitik.
Vi fick även höra Sara Whyatt, tidigare biträdande generaldirektör för internationella PEN samtala med Elnaz Baghlanian, från Svenska PEN om utmaningar för konstnärlig frihet. Kvällens sista samtal mellan Khadja El Bennaoui, oberoende rådgivare inom kultursektorn/Art Moves Africa (AMA) och Hedda Krausz Sjögren, kulturråd i Pretoria, Sydafrika handlade om vikten av internationellt samarbete och rörlighet mellan konstnärer och andra som arbetar inom kultursektorn. Mats Djurberg, generaldirektör för Svenska Unescorådet sa några avslutande ord, innan det blev dags för mingel.
Katherine Hauptman jobbar som chef för publik och lärande på Historiska Museet. Hon är också ordförande för Svenska ICOM, Sveriges nationella förening inom International Council of Museums. Vi har träffat henne och pratat om museer och kulturarv, både i Sverige och internationellt. Vi passade också på att prata om museers roll och uppdrag, och hur museer kan arbeta för att förbli en viktig del i ett demokratiskt och jämlikt samhälle.
Katherine Hauptman. Foto: Niklas Sagrén
Vad är ICOM?
ICOM står för International Council of Museums, och är den största internationella sammanslutningen för museer. Syftet med ICOM är att knyta samman museer och museiprofessionella globalt. Både för samarbete och utbyte, och i solidaritet med varandra, eftersom museer har olika förutsättningar i olika länder och olika delar av världen. ICOM startades 1946 utifrån en gemensam övertygelse om att museer har en viktig roll i samhället, eftersom museer kan hjälpa människor att förstå varandra oavsett tid och rum.
Vad gör Svenska ICOM?
Svenska ICOM är en kommitté inom internationella ICOM, och om man är museiprofessionell i Sverige så kan man bli medlem Svenska ICOM. Bland medlemmarna finns både individer och institutioner och vi jobbar mycket med etiska regler för museer och andra former av råd och stöd.
Som medlem kan man också engagera sig i olika internationella kommittéer och få ett internationellt nätverk och vara med och utveckla museifrågor världen över. Vi jobbar helt enkelt med museiutvecklingsfrågor på den internationella arenan. Sen finns det en överenskommelse internationellt om att alla ICOM-medlemmar har fritt inträde på ICOM-anslutna museer över hela världen.
Kan du berätta om ICOM:s röda listor?
De röda listorna är listor över kulturarvsföremål som finns i olika länder där man bedömer att det är stor risk för att de ska råka ut för stölder, illegal handel och förstörelse. Några av föremålen på de röda listorna är sådana som har blivit stulna, är försvunna eller har blivit handlade med, och andra av dem finns i krigszoner där det finns väldigt stor risk för att något av detta ska hända. Syftet med de röda listorna är att försöka förebygga sådan verksamhet. Man vill helt enkelt göra kulturarvsföremålen mer kända och öka medvetenheten om hotet mot dem. Men ICOM är inte bara röda listor, utan det är en del i ICOM:s större arbete kring illegal handel och forskning om det.
ICOM är rådgivande till Unesco i museifrågor, alltså som ett slags expertorgan för Unesco i museifrågor internationellt. Och Unesco stödjer ICOM. Här i Sverige vill vi nu samarbeta med Svenska Unescorådet, och vi hoppas kunna få en starkare koppling till varandra genom att agera tillsammans.
Vad vill du uppnå med samarbetet med Svenska Unescorådet?
Det jag hoppas kunna uppnå är att vi tillsammans ska få mer och bredare diskussion kring museer, utanför den snävare branschdiskussionen. Jag skulle vilja medverka till att man i ett offentligt samtal också kan se museernas roll så som jag beskriver dem; att de på ett självklart sätt är viktiga för samhället. Fortfarande pratar man ofta om historia som något mossigt eller museerna som något där man bara samlar, som om det vore något nytt och konstigt att museerna relaterar historia till samtiden. Men det har museer alltid gjort, och det är en del av grunduppdraget.
Det jag skulle önska är att vi kan öppna upp diskussionen så att även debattörer utanför våra branscher kan se och förstå det. Då tror jag också att man skulle kunna använda museerna på helt andra sätt, de skulle kunna figurera på andra samhällsarenor. Inte bara för att vi på museerna vill nå ut, utan för att museer är aktörer som man kan samverka med och nyttja på olika sätt.
Jag tror verkligen att Svenska Unescorådet kan nå ut bredare, och att vi tillsammans kan hitta andra ingångar till en sådan bredare diskussion. Kanske bidra till att vrida perspektivet så att intresset växer.
Kan du utveckla dina tankar kring vilken roll museer spelar i samhället?
Väldigt enkelt uttryckt är museer en del av ett samhälles kollektiva minne. Då har det en väldigt stor betydelse vad man inkluderar i det här kollektiva minnet. Museer har i uppgift att synliggöra och legitimera samhällets värderingar, olika grupper av människor och deras del i historien.
Just medvetenheten om historien är en viktig sak för ett samhälle som blickar framåt. För historien visar att samhället förändras. Men inte bara att samhället förändras, utan också att samhället kan förändras. Det är ju människor som förändrar samhället. Alla de demokratiska rättigheterna som finns idag finns för att någon har kämpat för dem. De är inte bara där av sig själva, utan har uppstått för att människor har påverkat sin situation.
Att få se och ta del av denna historia betyder att man kan få syn på en möjlighet att också förändra samhället för framtiden. Museer har på så sätt en viktig uppgift att fortsätta skapa och förstärka demokratin så att den inte tas för given. ICOM:s grundtanke är att museer hjälper människor att förstå andra människor, oavsett tid och rum. Att samla i arkiv och visa vad som hänt och vad människor har gjort är en stark grund att stå på för att fortsätta bygga ett öppet samhälle som är till för alla.
Apropå museets roll har det varit debatt på kultursidorna under hösten. Vissa menar att museer tar för stort politiskt ställningstagande och inte är oberoende. Har museets roll förändrats?
Mitt svar är att museets roll inte har förändrats, utan att det är kulturpolitiken som har förändrats. I Sverige har det under ganska många år rått konsensus i kulturpolitiken. Alla politiska partier, oavsett partifärg, har stått bakom de kulturpolitiska målen. Det har inte ansetts vara ett politiskt ställningstagande att stå för mänskliga rättigheter. Det har varit en självklarhet. Det har museer gjort, och gör fortfarande.
Numer råder det inte konsensus om de kulturpolitiska värderingarna. Då har det plötsligt blivit ett politiskt ställningstagande att jobba med mångfald, trots att man jobbar på samma sätt som man har gjort tidigare. Om man nu tycker att det är ett politiskt ställningstagande, då är ju slutsatsen att museer alltid har varit politiska och alltid kommer vara det.
Samtidigt är det klart att det är politik att vilja skapa demokrati och värna om mänskliga rättigheter, för det finns ju politik mot det också. Men det är inte samma sak som att ställa sig bakom ett parti. Det är att ställa sig bakom de internationella konventionerna kring mänskliga rättigheter. Det är för jävligt att vi helt plötsligt lever i ett samhälle där det skulle vara kontroversiellt.
Finns det något mer du tycker är viktigt att uppmärksamma rörande museers roll?
Jag tycker att det är viktigt att påpeka att museer har en social dimension, och en social roll i samhället. Det kan man se i länder med ett problematiskt förflutet av krig och konflikter eller där det finns väldigt stora skillnader mellan fattiga och rika. Museer är trygga platser som människor kan nyttja när de inte har något annat.
Det finns många bra exempel på det, som Museu da Maré, ett litet museum som ligger i en av de största favelorna i Rio de Janeiro. De som bor där har känt sig väldigt stigmatiserade, och bor man någon annanstans så vågar man inte komma dit. Favelans invånare har inte känt sig representerade på stadens museer, och då har man valt att bygga ett eget museum i favelan. Utställningarna och dess teman skapas av invånarna, och de utgår ifrån helt andra saker än vad som visas på de traditionella museerna. Det kan handla om trygghet eller om relationen till vatten.
Trots att det är ett väldigt litet museum utan nästan några pengar alls har det blivit väldigt känt i museibranschen internationellt. Personer från museet åker runt för att berätta och inspirera stora institutioner som har helt andra resurser. På detta sätt kan man utifrån en gräsrotsnivå börja jobba inte bara för människor utan också med dem.
Det här är en förändring som kommer från alla möjliga håll. Just därför behöver det omdefinieras vad ett museum ska vara och hur ett museum fungerar för att vara angeläget. Det här museet i Rio är förmodligen mer viktigt för sitt närområde än vad Historiska museet i Stockholm är. Äldre museer har ju traditionellt fungerat så att man som besökare kommer dit på museets villkor. Där behöver man vända blicken litegrann, och istället omforma museet utifrån de behov som finns i samhället. Och det gör numera både Historiska och andra samhällsengagerade museer i Sverige och internationellt.
Elever som har tillgång till undervisning i och på sitt modersmål lyckas överlag bättre med att tillägna sig kunskaper i andra ämnen i skolan.
Unesco uppmärksammar därför den 21 februari hur modersmålsundervisning både främjar en ökad tillgång till utbildning och bidrar till jämlikhet för grupper med andra modersmål än sina länders huvudspråk.
”On the occasion of this Day, I launch an appeal for the potential of multilingual education to be acknowledged everywhere, in education and administrative systems, in cultural expressions and the media, cyberspace and trade” – Unescos generaldirektör Irina Bokova
Ansökningsperioden till Unescos Creative Cities-nätverk är nu öppen. Ansökningar sker via ett särskilt formulär som ska vara Unesco tillhanda senast 16 juni 2017.
Vad är Creative Cities?
UNESCO Creative Cities Network (UCCN) är ett Unescoprogram som syftar till samarbete mellan städer i hela världen där kreativitet är en central faktor för hållbar utveckling. Städer som är medlemmar profilerar sig inom ett av programmets sju kreativa områden: litteratur, film, musik, hantverk, design, digitala konstformer och gastronomi.
I Sverige blev Östersund utsedd till Creative City of Gastronomy år 2010, bland annat för att staden och regionen arbetat målmedvetet inom småskaligt mathantverk samt dess koppling till kultur, gastronomi och turism.
”Illegala utgrävningar och handel med stulna kulturföremål har ökat kraftigt i Irak och Syrien. Detta följer ofta i spåren av krig. Kaos och fattigdom gör det lättare för kriminella nätverk att agera. Människor jobbar för att försvara kulturen – på plats och internationellt – med livet som insats.”
Världskulturmuseerna, Riksantikvarieämbetet, Svenska ICOM och Svenska Unescorådet lanserar nu en informationskampanj om illegal handel med kulturföremål från plundrade kulturarv, främst i Syrien och Irak.
Detta görs inom ramen för Unescos globala kampanj #Unite4heritage, som både ska värna kulturarven och lyfta fram deras betydelse för samhället. Syftet med den nya kampanjen är att öka medvetenheten om den illegala handeln och att förhindra en växande efterfrågan på plundrade kulturföremål i Sverige.
På den nya kampanjens hemsida finns informationsmaterial som poddar, filmklipp, frågor och svar, listor med hotade kulturföremål och en presentation av kampanjen. Där finns också ett kalendarium där du kan se evenemang som handlar om kulturarvsförstörelse och illegal handel med kulturföremål.
Naturvårdverket har tagit fram en rapport med syfte att undersöka hur Unescos Biosfärprogram kan bidra till arbetet med Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling i Sverige samt att identifiera tillvägagångssätt för att stärka och utveckla biosfärprogrammet i Sverige på nationell nivå. Sveriges biosfärområden och Svenska Unescorådet har medverkat i arbetet med rapporten.
Biosfärområdenas framgång bygger på samordning, lärande och ett helhetsperspektiv på människor och natur. Deras gedigna erfarenhet av ett integrerat arbete med hållbar utveckling i praktiken i ett svenskt sammanhang gör dem intressanta som strategiska områden för att lära sig av, investera i, och stödja vid genomförandet av Agenda 2030 i Sverige.
Rapporten visar att Biosfärprogrammet bidrar till genomförandet av Agenda 2030 i Sverige, inte minst genom att de fem biosfärområdena är goda exempel på hur intressekonflikter mellan de olika målen ska behandlas. Biosfärområdena fungerar som platser för samordning där aktörer från olika sektorer, på flera nivåer, kan utbyta kunskap och erfarenheter. Genom att främja lärande och ökad medvetenhet skapar biosfärområdena lösningar som gynnar alla tre dimensioner av hållbar utveckling.
Unescos Biosfärprogram har, med sina fem biosfärområden i Sverige, sedan 2005 stimulerat hållbar utveckling genom att kombinera naturskydd, lokalt entreprenörskap, kapacitetsuppbyggnad och samhällsutveckling i praktiken. Med små medel och lite formell makt har de uppnått en rad resultat genom att identifiera synergier mellan olika sektorer i biosfärområdenas landskap genom att ansluta lokala initiativ till nationella och internationella strategier och genom att stimulera forskning och utbildning för hållbar utveckling.
Sveriges Radios VD Cilla Benkö är i år ordförande för Unescos pressfrihetspris, UNESCO/Guillermo Cano World Press Freedom Prize. Priset inrättades 1997 till minne av den mördade journalisten Guillermo Cano och tilldelas en person eller organisation som gjort en framstående insats för att främja pressfrihet. Vi har passat på att fråga henne mer om arbetet i juryn och om varför press- och yttrandefrihet är viktigt.
Cilla Benkö. Sveriges Radios VD. foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Hur gick det till att bli vald till juryordförande för Unescos pressfrihetspris?
Jag har varit med i juryn de två senaste åren efter en förfrågan från Unesco i Paris. I somras var Irina Bokova (Unescos generaldirektör, reds. anm.) min och Sveriges Radios gäst vid ett seminarium om tryck- och yttrandefrihet i Almedalen vilket kanske bidrog till att jag i höstas fick ett brev från henne med förfrågan om att vara ordförande för jury gruppen denna gång.
Kan du berätta om juryn och ert arbete?
Vi arbetar helt digitalt. Olika organisationer nominerar kandidater och sedan läser vi på om varje kandidat. Därefter sker ett röstningsförfarande i ett antal omgångar till dess att det finns en kandidat kvar.
Vad innebär din roll som ordförande?
Att hålla ihop arbetet och att vara närvarande vid prisutdelningen som i år sker i Jakarta i samband med pressfrihetsdagen i maj.
Vad tycker du är det viktigaste Unesco kan bidra med i kampen för press- och yttrandefrihet?
Att hela tiden hålla frågan i fokus och att driva de enskilda fallen samtidigt som helheten. Det är bara genom ett tålmodigt och idogt arbete som det går att skapa en förändring.
Varför är press- och yttrandefrihet viktigt?
För att det är en grundsten i en väl fungerande demokrati.
Alla ska ha rätt att göra sin röst hörd. Att hota, hata eller döda en annan person är givetvis alltid oacceptabelt, men att skada, kidnappa eller döda en journalist betyder så mycket mer. Journalister finns där för oss alla – för dig och mig.
Journalistens uppgift är bland annat att granska makten och att ge alternativa bilder – det är extremt viktigt för det demokratiska samhället. Och därför är journalisters möjlighet att utföra sitt arbete en väldigt viktig del av en väl fungerande tryck- och yttrandefrihet.
Är det extra viktigt just nu? Varför?
Ja – vi ser tyvärr att tryck- och yttrandefriheten inskränks i land efter land. Jag brukar prata om tre nivåer: Världen – i länder som till exempel Syrien eller Afghanistan där det näst intill är omöjligt att arbeta som oberoende och granskande journalist utan att riskera livet. Europa, där allt fler mediebolag är under politisk- eller ekonomisk press och ibland tyvärr bådadera, samt Norden där allt fler journalister säger att de blir hotade eller trakasserade flera gånger per vecka och där det ekonomiska läget gör att det finns allt färre journalister.
För Svenska Unescorådet är medie- och informationskunnighet ett prioriterat område. Tidigare i veckan intervjuade vi Jack Werner om vad det innebär för honom. Vad innebär medie- och informationskunnighet för dig?
Vikten av att förstå och kunna ta till sig. Att kunna skilja på det som är sant och falskt och att förstå att det finns seriösa medier till för alla och ett antal oseriösa aktörer som enbart driver opinionsbildning.
På Unescos hemsida kan du läsa mer om priset och du gör för att nominera till UNESCO/Guillermo Cano World Press Freedom Prize.
Mer information och artiklar om hotet mot journalister och pressfrihet kan du läsa här.
Rykten som får allt större spridning på sociala media allt medan förtroendet för etablerad media minskar. Svenska Unescorådet har frågat journalisten och nätkulturexperten Jack Werner om vad medie- och informationskunnighet innebär för honom.
Vad innebär medie- och informationskunnighet för dig?
En kombination av att vara hemtam i de miljöer där man inhämtar sin vardagliga information och att veta vad det innebär att vara källkritiskt och etiskt medveten om publiceringars tyngd. Att kunna skilja inte bara en debattartikel från en nyhetsartikel, utan även en fejkad mejlavsändare från en autentisk, och att känna sig trygg i att man har verktygen att förstå sin omvärld.
Vad finns det för utmaningar med att vilja värna yttrandefrihet och samtidigt vilja minska desinformation, hat och hot på nätet?
Utmaningarna är många. Det finns gott om lagar som skulle kunna tjäna på en översyn, och kanske anpassas efter den tekniska verkligheten idag. Men vi måste också göra en del intellektuellt arbete.
Vi måste förstå hur kommunikation över internet ser ut och fungerar, vad som är privat och vad som är offentligt, och lära oss skilja mellan vad som är ett representativt uttryck för en nationell opinion och vad som är koordinerade propagandainsatser från små, extrema grupper som försöker framstå som större.
Vi måste förse de som använder sociala medier med de verktyg som behövs för att publicera sig på ett konstruktivt sätt: källkritik, informationskunnighet och medvetenhet om etiska problem. Slutligen måste vi komma ur denna barnsjukdomsperiod, där misstagen medborgare och journalister gör är för dumma och ovana. Vi måste vänja oss vid denna nya verklighet.
Hur tycker du vi bör motverka filterbubblor på internet och sociala media?
Konceptet ”filterbubbla” är ju delvis ifrågasatt inom forskningen, som inte riktigt hittat konkreta tecken på att den fungerar så dramatiskt som det ibland påstås. Filterbubblor, alternativa fakta och faktaresistens har delvis blivit modeord bland de som, kanske lite sent, vaknat upp till den nya verklighet informationsspridning på nätet innebär. Tyvärr gör dessa modeord ingen skillnad, utan diskussionen bör istället handla om hur vi människor – myt- och sägenspridande djur som vi är – ska kunna använda oss av internet utan att göra skada. En aspekt av det är att människor inte av olika kommentarsfält och trådar ska få intrycket att det råder konsensus om någonting som är destruktivt, till exempel att tiggare ska skjutas eller att alla flyktingar ljuger. Det lättaste sättet att själv markera mot sådant är alltid att göra sig hörd – att säga ifrån i det kommentarsfältet. Om du ser någonting, säg någonting.
Apropå Unescos Världsradiodag: har radio forfarande en viktig roll att spela? Hur?
Ljudmediet som sådant är oerhört starkt, dels i och med att det alltid har varit bra för att berätta en historia, men dels också eftersom det i och med smarta telefoner kan bäras runt överallt och konsumeras on demand. Poddarna visar att radion, i en form eller annan, anpassat sig bra efter en verklighet då publiken är kräsen och kräver just den lyssning den själv tycker bäst om. Sveriges Radio har både med sin satsning på poddar och med sina direktsändningar vid stora nyhetshändelser också ofta imponerat.
Jag tror radion – hur den än rent tekniskt kommer se ut – kommer fortsätta spela lika stor roll som texten och den rörliga bilden även 2017 och 2018.
Idag den 13 februari är det Unescos Världsradiodag. Under denna dag uppmärksammas radions roll som det mest effektiva och genomslagskraftiga mediet, men också behovet av oberoende samhällsinformation. Med anledning av Världsradiodagen skriver Svenska Unescorådets generalsekreterare en debattartikel på hemsidan för Medieormen, ett program av Sveriges Radio som diskuterar journalistik och medieutveckling:
Radio är ett effektivt och billigt medium och därför speciellt bra för att nå utsatta människor: de som lever isolerat på landsbygden, analfabeter eller människor med funktionsnedsättning. Inte minst för kvinnor i de länder där de i hög utsträckning ansvarar för jordbruksarbetet är radion en viktig länk till omvärlden, skriver Mats Djurberg.
På måndag den 13 februari infaller Unescos Världsradiodag
Radion är fortfarande det massmedium som når allra flest människor, och är ett av de billigaste och mest effektiva sätten att nå ut med såväl viktig samhällsinformation som underhållning och musik. Världsradiodagen uppmärksammar radions viktiga roll i skapandet av inkluderande samhällen och dialog mellan människor.
Många människor är beroende av information via radio
Radion är i synnerhet viktig för människor som lever isolerat, analfabeter eller andra som av olika skäl har svårt att få tillgång till information genom andra medier. Ofta spelar radion en avgörande funktion i kriser och nödsituationer, eftersom den snabbt kan sprida livsviktig information ut i samhällen. Lika mycket är radion en central del av många människors vardag, då de är beroende av radio för grundläggande samhällsinformation. Det kan handla om avstängningar av vägar, kommunalbeslut eller dricksvattentillgång.
Behovet av stark och oberoende radio
Världsradiodagen ska uppmuntra makthavare och medieföretag att fortsätta utnyttja radio för att sprida information för att skapa inkluderande och demokratiska samhällen. Behovet av oberoende, kvalitativ och tillgänglig journalistik är fortsatt högt världen över, och kan fungera som motpol mot extremism och förenklade världsbilder. Radion har tack vare sin genomslagskraft stor potential att vara en positiv kraft i denna utveckling, vilket inte minst är viktigt i en tid då spridning av falska nyheter förenklas och kravet på den enskildes förmåga till källkritik ökar.
Mer information
Läs gärna mer på Världsradiodagens hemsida, där du också kan se olika evenemang som arrangeras i Sverige och resten av världen.
