Ansökningsperioden öppnar den 19 juni och stänger den 26 september 2018.

L’Oréal-Unesco For Women in Science-priset i Sverige med stöd av Sveriges unga akademi delas ut för att uppmärksamma, uppmuntra och belöna kvinnliga forskare som visat stor potential inom naturvetenskap (inklusive medicin), fysik, teknik eller matematik och vars arbete bidrar till hållbar utveckling och att lösa mänsklighetens stora utmaningar.

Priset belönar två lovande kvinnliga forskare för kvaliteten på deras forskning och utveckling mot självständighet. Forskare som disputerat 2014 eller senare och som är verksamma vid ett lärosäte eller forskningsinstitut i Sverige är behöriga att söka.

Priset är 150 000 kronor per person och pristagarna kommer också att inbjudas till ett ettårigt mentorprogram som organiseras av Sveriges unga akademi.

Läs mer och ansök här!

Prisutdelning
Forskarna Marianne Liebi, Chalmers tekniska högskola, och Ruth Pöttgen, Lunds universitet, får L’Oréal-Unesco For Women in Science-priset 2018 av Helene Hellmark Knutsson, Ministern för högre utbildning och forskning.

Under våren har Unescos biosfärområde Östra Vätterbranterna drivit ett projekt som går ut på att utbilda nyanlända flyktingar från Somalia och Afghanistan i biodling. Projektet sker i samarbete med det kommunala bostadsbolaget Vätterhem och lokala biodlarföreningen i Brunnstorp. Vi passade på att ställa några frågor till Manne Ryttman, som varit ansvarig för projektet.

Biodling i Östra Vätterbranterna
Biodling i Östra Vätterbranterna

Hur kom ni på idén till det här projektet?
Integration har sedan ett antal år varit en stor del av arbetet i Vätterbranterna. Att ha social hållbarhet är mycket viktig i ett framgångsrikt biosfärområde. Vårt biosfärområde innefattar både staden Huskvarna samt Öxnehaga ett miljonprogramsområde i Jönköping. I dessa områden bor de nya svenskarna och på landsbygden bor de ”som bott där i hela sitt liv.” Vi vill länka ihop stad och land samt nya och ”gamla” svenskar.  Det är lättare att mötas kring gemensamma intressen, som till exempel biodling. Genom detta projekt kan våra ungdomar få naturliga kontakter till erfarna biodlare och de kan träffas på samma villkor för att diskutera dragväxter eller tid för slungning.

Varför just biodling?
Att vi ville jobba med just biodling beror på att bina är viktiga för bland annat pollinering och därför bidrar till hållbarhet på ett unikt sätt. Det behövs också nya biodlare i Sverige. Idag importeras runt häften av all honung vi äter. Kanske sår vi fröet till en yrkeskarriär?

Vilka utmaningar fanns det med projektet?
Projektet tog tid att dra igång. Detta för att vi hade svårt att hitta de intresserade deltagarna. Det var det svåraste. Vi hade provat på fritidsgården och kyrkan mfl platser men inte lyckats nå ända fram. Men tack vare engagerad biosfärsambassadör så hittade vi till slut dessa ungdomar på språkintroduktionsprogrammet på gymnasiet. Några av dessa hade även lite erfarenhet biodling från sina hemländer

Vad har projektet gått ut på rent praktiskt?
När vi väl hade kört igång så har vi jobbat mycket praktiskt. Snickrat ramar, studerat pollinering, undersökt bin i mikroskop samt besökt biodlarföreningen. Under våren har de fått grundkunskaperna till att bli biodlare. Under sommaren ska vi sköta kupan tillsammans och sen är förhoppningen att de fortsätter på egen hand.

Vad var bäst med kursen?
Mitt bästa minne är så klart när en kille säger att han vill ha en egen kupa! Han har blivit så peppad att han planerar redan nu för att nästa år kunna starta en egen kupa.

Medie- och informationskunnighet (MIK) är en av Svenska Unescorådets prioriterade frågor och därför arrangerade vi, tillsammans med Ulla Carlsson, Unescoprofessor i yttrandefrihet vid Göteborgs universitet, en konferens på temat Medie- och informationskunnighet – En demokratifråga. Konferensen är en del av ett större arbete som Svenska Unescorådet bedrivit tillsammans med Ulla Carlsson.

Drygt 130 deltagare samlades för att diskutera nästa steg för medie- och informationskunnigheten i Sverige. Konferensen visade på vikten av en nationell MIK-politik som samlar olika politikområden och berörda aktörer med tanke på nya strategier för digitalisering och demokrati. Konferensen kan också ses som ett led inför Unescos globala MIK-vecka som arrangeras med Västra Götalandsregionen som värd hösten 2019.  Svenska Unescorådet är en samarbetspartner.

Vi frågade Ulla Carlsson, som har 30 års erfarenhet av medie- och informationskunnighet, om arbetet.

Porträtt
Ulla Carlsson

Vad tyckte du om konferensen, är du nöjd?
Jag är aldrig nöjd – det finns mycket kvar att göra inom medie- och informationskunskap! Men vad beträffar konferensen hade vi som ambition att sammanföra aktörer från olika delar av samhället och det lyckades vi bra med. Medie- och informationskunnighet är en fråga som rör hela samhället och det är viktigt att politiker, civilsamhället, folkbildningsorganisationer och mediaorganisationer träffas för att uppnå en samstämmig bild av vad som behövs göras. Konferensen har tydligt visat att det finns ett behov för ett gränsöverskridande samarbete i frågan.

Varför är medie- och informationskunnighet så viktigt?
Ytterst är det en demokratifråga och en del av samhällets fundament kopplad till yttrandefriheten. Medie- och informationskunnighet har en stor inverkan på den politiska debatten och det offentliga rummet. Det är alltså inte ett mål i sig – utan ett bidrag till arbetet att upprätthålla och utveckla demokratin.

Du har jobbat med medie- och informationskunnighet sedan 1982, hur har frågan förändrats?
Behovet av medie- och informationskunnighet uppmärksammas särskilt i samband med teknikskiften då politiken ofta befinner sig steget efter. Hur ett nationellt MIK arbete ska organiseras har diskuterats länge i Sverige utan resultat. Men det faktum att fyra statsråd (kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, gymnasie- och kunskapsminister Anna Ekström, justitie- och inrikesminister Morgan Johansson, samt bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson) talade på konferensen visar att frågan nu ligger betydligt högre upp på den politiska agendan än tidigare.

Hur står det till med medie- och informationskunnighet i Sverige?
Sverige ligger lite efter jämfört med de andra nordiska länderna eftersom vi kanske har varit mer teknikorienterade och därmed valt att lägga mer ekonomiska resurser på datorer och annan teknik än på personalresurser. Vidare kräver medie- och informationskunnighet samarbete mellan olika delar av samhället och flera myndigheter och departementen och här har det varit svårt att finna en fungerande modell. På så vis finns det flera lärdomar att dra från arbetet med medie- och informationskunnighet, också i helt andra frågor.

Vad är den stora utmaningen för medie- och informationskunnighet?
Medielandskapet förändras just nu mycket snabbt och då måste vårt sätt att hantera medie- och informationskunnighet också förändras. Det ställer stora krav på myndigheter. Erfarenheter från andra länder visar att det är mycket viktigt att skapa ett nationellt ramverk för medie- och informationskunnighet så att alla aktörer tillsammans kan skapa och dela en  gemensam referensram. Men ett tydligt politiskt ledarskap är en förutsättning och den här konferensen är en bra startpunkt för det.

Bakgrund
Det var det tredje gången som vi samlade berörda aktörer för att diskutera frågan. Det första mötet ägde rum 2013 och syftade framförallt till att lyfta frågan och bygga broar mellan politikområden. Vid mötet deltog representanter från politiken, myndigheter, akademin och biblioteken. 2016 arrangerades ett uppföljningsmöte med ungefär samma syfte men nu hade MIK-frågan fått större aktualitet och samlade därmed ännu fler deltagare, från politiken, departementen, myndigheter (generaldirektörer), akademin, biblioteken och ordföranden i aktuella utredningar (demokratiutredningen, medieutredningen, digitaliseringskommissionen).

Läs mer om Unescos arbete med medie- och informationskunskap här.