Idag, den 21 maj, är dagen för kulturell mångfald, dialog och utveckling. När Sverige undertecknade Unescos konvention, som antogs 2005, åtog vi oss att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar. Vi skulle kunna göra mer, både nationellt och internationellt.
Det första centrala målet i konventionen har stöd i våra nationella kulturpolitiska mål. Vi ska, med yttrandefriheten som grund och utan att styra det konstnärliga innehållet, arbeta för en mångfald av kulturyttringar, där olika röster ges utrymme.
Den kulturpolitiska debatten i Sverige under senare år har ibland ifrågasatt utförandet av regeringsuppdrag för allas lika rätt att delta i kulturlivet och för att en mångfald röster ges utrymme, med hänvisning till att det riskerar att bli politisk styrning av det konstnärliga innehållet och i värsta fall begränsa den konstnärliga friheten. Men att politisera två av de grundläggande fri- och rättigheterna är en olycklig förenkling.
Mångfaldskonventionen är tydlig i att yttrandefriheten är en förutsättning för att uppnå dess mål:
Kulturell mångfald kan endast skyddas och främjas om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som yttrandefrihet, informationsfrihet och kommunikationsfrihet samt möjligheten för individerna att välja kulturyttringar garanteras.” Samtidigt erkänner konventionen att ”mångfalden av kulturyttringar, däribland de traditionella kulturyttringarna, är en viktig faktor som gör att enskilda och folk kan uttrycka sig och dela med sig av sina idéer och värderingar.
Trots att yttrandefrihet är en grundläggande mänsklig rättighet, sker ständigt överträdelser av människors rätt att uttrycka sig genom skilda konstformer i olika delar av världen. Konstnärer attackeras fysiskt, åtalas, frihetsberövas och skräms till tystnad på grund av innehållet i deras verk.
Freemuse gav under våren ut sin årliga rapport om konstnärlig frihet i världen, The State of Artistic Freedom – Whose Narratives Count? Rapporten är en självständig analys av 673 fall av hot och hat mot konstnärer och kulturarbetare. 80 länder finns med i kartläggningen av våldsamma händelser under 2018.
De allvarligare avstegen från internationell rätt har identifierats i diktaturer där nationell lagstiftning ofta missbrukas för att felaktigt begränsa den konstnärliga friheten i försvar av andra mänskliga rättigheter. Den vanligaste orsaken till att konstnärers frihet begränsas är att deras konst är regimkritisk, följt av att konsten utmanar sociala, kulturella och religiösa normer. Rapporten visar också att konstverk som producerats av kvinnor, hbtqi–personer och minoriteter, eller som handlar om de problem som dessa grupper står inför i det dagliga livet, är särskilt utsatta. Inskränkandet av den konstnärliga friheten sker även i demokratier. 56 procent av de registrerade attackerna mot hbtqi-konstnärer skedde exempelvis i länder som inte kriminaliserar homosexualitet.
Det är naturligtvis viktigt att ständigt granska oss själva och ställa oss frågan om politiken tillåts styra över konsten och kulturen på ett sätt som inskränker den konstnärliga friheten. Samtidigt kan det tyckas motsägelsefullt att strategiska uppdrag och insatser i Sverige för att stärka yttrandefriheten för grupper i samhället som världen över identifieras som särskilt utsatta för hot och hat, i stället tolkas som politisk styrning över det konstnärliga innehållet.
Så vems berättelser är det i realiteten som räknas? Och vem får ta del av berättelserna?
Undersökningar visar att i Sverige deltar människor med lägre utbildningsnivå, lägre inkomster och med utomsvensk bakgrund i lägre grad i den offentligt finansierade kulturen. Vi behöver bredda deltagandet i kulturen och säkerställa att alla har möjlighet att delta på lika villkor för att leva upp till våra åtaganden. För att allas berättelser ska räknas kan ibland särskilda regeringsuppdrag vara nödvändiga så att exempelvis nationella minoriteters språk och kultur och hbtqi-personers berättelser ges utrymme eller kvinnors rättigheter inom kultursektorn utvecklas.
Samtidigt har konsten och kulturen, just genom att ge utrymme för olika röster och tankar, unika möjligheter att överbrygga klyftor, både inom samhällen och mellan länder. Vi läser en bok och lever oss in i en annan människas värld och plötsligt har det känslomässiga avståndet minskat.
Enligt konventionen ska vi skapa förutsättningar för kulturerna att fritt kunna blomstra, samspela och berika varandra, att uppmuntra till dialog mellan kulturerna och att främja interkulturalitet. Målen är särskilt viktiga i en tid av stora migrationsflöden. Tre fjärdedelar av världens större konflikter har enligt FN en kulturell dimension och det är därför brådskande att överbrygga klyftor mellan kulturer för att främja fred, stabilitet och utveckling. Konventionen betonar också att det är nödvändigt att införliva kultur som ett strategiskt inslag i internationellt utvecklingssamarbete.
Kulturrådet och Svenska Unescorådet arbetar tillsammans med regeringen för att uppnå konventionens mål, nationellt och internationellt. Med ökat samarbete mellan kulturpolitiken och den internationella utvecklingspolitiken skulle vi kunna göra än mer för att stärka internationellt samarbete på kulturområdet och för att stärka och skydda grundläggande fri- och rättigheter och en mångfald av kulturyttringar. Fri konst och kultur har en unik potential. Låt inte den stå outnyttjad.
Mats Djurberg, generalsekreterare Svenska Unescorådet
Staffan Forssell, generaldirektör Kulturrådet
