Mycket har skrivits om Alva Myrdal. Hon var folkhemsbyggare, ambassadör och nobel-pristagare men också en förespråkare av tvångssterilisering. Ett exceptionellt liv för en kvinna under 1900-talet. Hennes viktiga roll i Unesco har fallit i glömska.
Det är slutet av augusti 1950. Måndag. På Hotel Majestic i Paris. Unescos tillfälliga högkvarter. Om du hänger ut genom hotellets fönster som vetter mot Avenue Kléber och tittar åt höger kan du skymta Triumfbågen. En ljummen bris slår mot dig. För en sekund kanske du glömmer spänningarna mellan öst och väst, ett kallt krig, en rädsla för vad som ska hända härnäst, ett trasigt Europa som försöker återhämta sig.
Alva Myrdal har precis blivit chef för Unescos socialvetenskapliga avdelning. Inte ett helt självklart val för Myrdal, som tidigare var chef på FN:s socialdepartementet i New York. Där var hon den högst rankade kvinnan i hela FN-organisationen. Men Alva Myrdal väljer jobbet i Paris och Unesco för att komma närmare familjen, som finns i Genève.
Socialingenjören Alva Myrdal
För att förstå Alva Myrdal går vi tillbaka till hennes tid innan de internationella toppjobben, till tiden i Sverige. Makarna Myrdal är långt ifrån okända i Sverige. Tillsammans lägger de grunden för många saker vi ser som självklara idag; förskola, barnbidrag och fri skola. Frågor som Alva Myrdal är särskilt drivande i, allt för att lösgöra kvinna från hemmet. Hon vill att kvinnan ska ut i arbete, ägna sig åt kultur, ta del av politik och vetenskap.
Makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan är startskottet på ett politiskt reformprojekt i Sverige, som ansågs vara underbefolkat. Genom satsningar på vård och utbildning ska människor skaffa fler barn. Barnbidrag och gratis skola ska bidra till fler barnfödslar. Allt ska lösas med god statlig planering. En idé som Alva Myrdal bär med sig till Unesco.
Samhällsforskning och förändring
Den socialvetenskapliga avdelningen på Unesco är liten och kaotisk på grund av bristande ledarskap. Byråkrati genomsyrar verksamheten och det finns problem med organisatoriska överlappningar. När Alva Myrdal tar över chefspositionen börjar ett arbete med att reda ut vem som gör vad och vilka frågor som den socialvetenskapliga avdelningen ska driva.
Alva Myrdal är säker på att utbildning är botemedlet mot fattigdom, social orättvisa och kvinnoförtryck. Hon börjar sitt arbete med att försöka återuppbygga de socialvetenskapliga avdelningarna i länder som drabbats av kriget. Världen måste förstå att man bekämpar fattigdom genom sociala och politiska reformer.
Kvinnosaken och Unesco
I Paris syns inte mycket av det feministiska projekt Alva Myrdal arbetade för i Sverige. Inte för att det blivit jämlikt, snarare för att utbildningsfrågan och makten tar över. Eller kanske för att orken brister? Att driva jämställdhetsfrågan kan inte vara lätt när det uteslutande är män på andra sidan bordet. Men ibland får den utrymme, som i Unescos tidskrift Courier där Alva Myrdal skriver artikeln, Women on the March, om kvinnas roll i samhället och arbetslivet.
Istället satsas det på frågor gällande ras och diskriminering. Ett projekt som tagit form innan Myrdal börjar på sin post. Myrdal inte är frontfigur för projektet men handlar aktivt bakom scenen. Hon och den socialvetenskapliga avdelningen bidar till bokserien ”The Race Question in Modern Science” och nya direktiv gällande diskriminering för att motarbeta de föreställningar som finns om rasolikhet.
Att reformera och sluta
Arbetet i Unesco kräver förhandlingsförmåga. Alva Myrdal gör detta genom att skapa samförstånd. Genom nitiskt arbete med att jämka och övertala, skriva och tala, får hon till gemensamma resolutioner och överenskommelser. Hon skapar opinion genom att åskådliggöra problemen så att ingen kan undvika dem. Därmed sker förändring snabbt.
Denna förhandlingsteknik och reformanda återkommer genom hela hennes karriär. Vilken kommer väl till pass när hon den 31 oktober 1955 avgår för att tjänstgöra som svensk ambassadör i Indien, Ceylon och Nepal.
Alva Myrdal trodde på att det var möjligt att förändra världen. Att människan hade kraft nog att förändra. En devis vi måste fortsätta tro på, speciellt när världen känns mörk och läskig.