Biosfärområde Voxnadalen är beläget i mellersta Sveriges barrskogsbälte i Hälsingland. På samma mark finns tre av de anrika bondgårdar som ingår i världsarvet Hälsingegårdar. Två Unescokoncept som var för sig arbetar med landskapets unika natur och historia. Trots konceptens skilda arbetsområden är målsättningen att biosfärområdet Voxnadalen och världsarvet Hälsingegårdarna hittar en gemensam väg för framtida samarbete.

Svenska Unescorådet har varit i kontakt med Hanna Alfredsson som är koordinator för biosfärområde Voxnadalen och Lena Landström som är världsarvssamordnare för Hälsingegårdarna på länsstyrelsen i Gävleborg, för att ta del av deras tankar om ett potentiellt samarbete och dess framtida möjligheter.

Verksamheternas samarbete och framtida möjligheter

Biosfärområdet och världsarvet har samverkat sporadiskt tidigare, men nu har biosfärområdet beviljats cirka 1,5 miljoner kr från Tillväxtverket för att arbeta med gemensam och hållbar platsutveckling kring de två koncepten. ”Utlysningen från Tillväxtverket passar precis som handen i handsken på det som vi hade tänkt för att få upp ögonen för den resurs som världsarvet och biosfärområdet är för den regionala utvecklingen” säger Lena Landström.

Både Hanna Alfredsson och Lena Landström hoppas att samarbetet ska främja kunskapen om såväl världsarvet som biosfärområdet hos lokalinvånare och beslutsfattare. Hanna Alfredsson hoppas även att samarbetet ska leda till att fler ser möjligheter med att satsa på naturturism. Under pandemin har flera valt att turista inom sin egen ort vilket har gjort att de som arbetar med koncepten har blivit ”ambassadörer för kompisar och andra besökare.”

Trots att projektmedlet från Tillväxtverket innefattar turism och besöksnäring, nämner Hanna Alfredsson och Lena Landström andra områden som koncepten skulle kunna samarbeta inom i framtiden. Ett exempel på detta är hållbar platsutveckling där skogen kan användas som resurs för att få fram kvalitetsvirke till byggnadsvård.

Världsarvet Hälsingegårdar utgörs av sju hälsingegårdar, som ska ses som representanter för omkring 1000 gårdar med kulturhistoriska värden. Sex av de sju världsarvsgårdarna är privatägda, vilket innebär ett stort ansvar med stora kostnader för ägarna. Det går att söka bidrag till byggnadsvård från länsstyrelsen men det täcker inte kostnaderna. ”Det krävs andra vägar och nytänkande för att kunna försörja sig och dessutom ha råd att underhålla byggnaderna i framtiden” säger Lena Landström. Samtidigt berättar Hanna Alfredsson att det bland skogsägare finns en generell rädsla att låta sin skog bli allt för gammal, eftersom myndigheterna kan bestämma att de inte får avverka den gamla skogen om naturvärdena är tillräckligt höga. Detta kan resultera i att skogsägare inte finner det gynnsamt att låta skogarna stå längre och satsa på kvalité. ”Det finns ett behov av att finna nya modeller för att skogsägare ska känna trygghet i att bevara skogarna längre” menar Hanna Alfredsson.

Det finns en stor potential för skogsägarna inom biosfärområdet att kunna producera kvalitetsvirke för byggnadsvård, som det i nuläget är brist på. Genom att låta sina skogar bli äldre kan lokala skogsägare inte endast utöva traditionellt skogsbruk utan även leverera kvalitetsvirke till produkter som man vill ska stanna kvar i bygden.

Ett samarbete bundet till Agenda 2030

Samarbetet skulle inte endast innefatta fördelar för världsarvet och biosfärområdet. Samarbetet skulle kunna främja och bidra till uppfyllelsen av Agenda 2030-målen menar Hanna Alfredsson och Lena Landström. Hanna Alfredsson anknyter Agenda 2030 målet om ekonomisk tillväxt till att skogsägare som vill satsa på att producera kvalitetsvirke kan bidra till social och ekonomisk utveckling inom lokalsamhället. En annan idé kan vara att bygga cykel- och vandringsleder förbi de Hälsingegårdar som bedriver turism inom Voxnadalen, vilket kan bidra med ytterligare ekonomisk tillväxt tillägger Lena Landström.

Både Hanna Alfredsson och Lena Landström berättar att Agenda 2030 målet om utbildning också är relevant, eftersom det finns ett värde i att lära ut historian om kulturlandskapet i Hälsingland och Hälsingars relation till den. Ett pedagogikprojekt har bedrivits inom ramen för Världsarvet, vilket har gjort det möjligt att berätta om världsarvet i ett större landskapssammanhang. Ett antal skolor inom biosfärsområdet deltog i projektet, som nu permanentats genom att det anställts världsarvspedagoger på länets regionala museer.  

Utmaningar

Trots samarbetets potential och möjligheter finns en del utmaningar. Uppdelningen mellan natur och historia skapar ibland svårigheter, till exempel när det gäller naturvårdsåterställning av flottledsrensade vattendrag och bevarandet av kulturhistoriska lämningar från flottningsepoken. Man bör i stället ”väva ihop” områdena säger Lena Landström. Hon fortsätter med att säga att ”man inte ska mörka problemen utan tala om dem i stället, för det går att hitta lösningar men man måste lyfta upp problemen på bordet.” Hanna Alfredsson instämmer och säger att ”det har varit många diskussioner och det är många intressenter som ska komma överens och se nyttan med att samarbeta, eftersom olika aktörer kommer in med olika perspektiv.” 

Att det finns olika intressenter och aktörer inom ett biosfärområde är inte ovanligt eftersom området är till för att testa nya idéer för att bevara naturen samtidigt som människor bor i området. Det samarbete som Lena Landström och Hanna Alfredsson hoppas kunna uppnå skulle kunna fungera som ett forum och en plattform där tvister och olika intressen processas.

Framtidstro

Genom att lyfta fram biosfärområdet och världsarvet som delar av en gemensam historia med möjlighet till framtida utveckling kan känslan av stolthet för sin bygd stärkas nämner Lena Landström. ”Dagens landskap präglas av jord- och skogsbruk sedan många generationer. Det har skapat kultur- och naturvärden med potential för en hållbar utveckling. Att stärka kännedomen och kunskapen om detta kan visa på möjligheter som ger framtidstro för boende i området”