Den 16 november är det Unescos internationella dag för tolerans. För att uppmärksamma dagen har vi gjort en intervju med Kimmie Åhlén, före detta ledare inom vit makt-rörelsen som talat inför Unesco om sina erfarenheter.

Ensam och utstött hittade Kimmie Åhlén en bränd cd-skiva i ett dike. Låtarna som strömmade ur högtalarna i pojkrummet på den värmländska bruksorten handlade om ”fornstora hjältar” och hur han var en viktig del av Sverige, hans fosterland.

Han beskriver sig själv som ett separationsbarn, säger att hans hemmiljö var hyfsad men att pappan som han träffade ibland var rasist. Allt var invandrarnas fel.
– Pappa pratade mycket om det där, att det bara är invandrare som våldtar.
Kimmie kände aldrig att han passade in i könsrollerna bruksorten erbjöd. Helst ville han ju läsa och skriva, inte meka med bilar. Dessutom var han en rätt känslig person.
– I hela mitt liv har jag varit ett känslosvall. Jag var ledsnare än någon annan och jag var gladare än någon annan. När jag var tre diagnostiserades jag med ADHD och började medicineras tre år senare.
De stormiga känslorna gjorde att skolgången blev tuff.
– Det var lätt att mobba mig och jag blev mobbad direkt. Man fick alltid en reaktion, de kunde kasta i väg mina böcker och jag började gråta. Jag blev ganska ensam, säger han.
Under låg- och mellanstadiet saknade Kimmie vänner helt. I stället byggde han upp en fantasivärld där han hittade på äventyr.
– Jag brukade samla och leta efter grejer och en dag hittade jag en skiva med Ultima Thule. När jag stoppade den i cd-spelaren var det något helt nytt. Det är svårt att förklara, men det var som att jag inte längre saknade identitet.

Han började säga att han älskade Sverige och som 12-åring fann han en kille som tänkte likadant. De började dricka sprit ihop och kompisen presenterade Kimmie för andra, äldre killar. Sådana som lyssnade på ren vit makt-musik.
– Killen var egentligen ganska snäll, mamma var så glad för att jag hade fått min första vän. När jag väl snört på mig kängorna gick det fort.
Vid varje fylla var de ute och slogs. Det gav honom självförtroende.
– Det var som en payback mot mina mobbare. När jag fick i mig alkohol kände jag mig som en gud, jag som var van vid att vara tönten i ett träd. Det var som att jag gick runt med en mask under den här tiden.

Kimmie gick med i det nynazistiska partiet Nationalsocialistisk front och som 17-åring axlade han rollen som ledare för Värmland. De skulle gå till val.
Två år senare tog en nära vän livet av sig. Kimmie var gudfar till hans barn. De kallade varandra för bröder.
– Vi kunde säga att ”jag skulle ta en kula för dig”. Det låter kanske löjligt i dag men det kändes verkligen så.

Samtidigt, inuti, var Kimmie alltid den gamla killen med känslor som lätt kom i gungning. Dödsfallet fick marken att rämna.
– Jag tappade kontrollen och knarkade ner mig ordentligt på amfetamin och piller. Jag lämnade organisationen för jag tyckte det var roligare att knarka med mina nya kompisar. Men jag slutade inte vara nasse.

Med drogerna kom brotten och fängelsestraffen. 2010 dömdes han till behandling och började träna på en boxningsklubb för att ta itu med sin ilska.
– Det var nästan bara invandrare där. Jag ville inte träna med dem men blev tvingad, annars hade jag fått sluta.
Träningspartern pratade oavbrutet med Kimmie – om sin familj och sina barns favoritfärger. Själv var Kimmie tyst, tills han en dag började svara.
– Vi hade roligt ihop och till slut blev vi kompisar. Då var det svårt att vara rasist. Att bli vän med honom rubbade min världsbild.

I dag jobbar Kimmie åt Kristinehamns kommun där han bland annat föreläser om sin historia. Han tror stenhårt på att lyfta barnens perspektiv.
– Som liten ville jag bara att någon skulle se världen ur mina ögon. Jag ville vara bäst i skolan, jag ville bli författare, men det var det ingen som förstod. I stället fokuserades det på min ADHD-diagnos och man höjde medicineringen för att jag skulle bli lugnare.
Under ett fängelsestraff träffade Kimmie en lärare som påverkade honom mycket.
– Jag sa till henne att förintelsen inte har hänt och hon svarade ”jaha, hur tror du att det är då?” Hon sa aldrig åt mig hur jag skulle tänka, utan ville att jag skulle bli nyfiken på mig själv. Jag hade aldrig behövt ha logiska förklaringar till mina åsikter. Hon snackade med mig på riktigt. När jag kom ut var jag en rätt ny kille.

I september deltog Kimmie Åhlén vid en konferens som Unesco höll i New Delhi om hur våldsbejakande extremism kan förebyggas via utbildning.
– Vi är väldigt bra på att prata om tolerans, men vi har svårt att vara toleranta mot de intoleranta. Vi måste sluta polarisera, speciellt barn. De är inte nazister, de är barn som hamnat fel.
Kimmie tycker det är viktigt att våga tänka i nya banor.
– Jag tycker Unesco-konferensen hade en väldigt talande inledning: USA har använt en trillion dollar i kriget mot terrorism sedan 2001, men har det minskat? Vi måste sluta att sätta hårt mot hårt, det skapar bara fler martyrer. Vi behöver i stället jobba preventivt och utbilda dem som ska jobba med våra ungdomar. Det kommer ta tid, men det kommer vara både lönsamt och gynnsamt i längden.

Veta mer?

>> Läs mer om Unescos arbete för att förhindra våldsbejakande extermism här.

>> Här hittar du mer information om Internationella dagen för tolerans.

”I en värld av mångfald är tolerans en förutsättning för fred.” Läs hela meddelandet från Unescos generaldirektör på Internationella toleransdagen 2016.