Genom projektet ’Soil’ vill konstnären Leif E. Boman ge jord, och därmed människorna som befolkar jorden, en röst. Målet är att förena alla världens länder, något som ligger nära an till Unescos uppdrag. Ett samarbete var därför självklart, precis som det var självklart att ta hjälp av Unescos musikstad Norrköping för genomförandet av projektet. Vi har intervjuat Leif  om hur han kom på idén att musiksätta jord, Unescos roll och vad de största utmaningarna varit.

Leif E. Boman foto: Mark Warford / Aicha Boman

Vad går ditt Unesco-projekt ’Soil’ ut på? 

Den ursprungliga idéen till jordinsamlingen kom av mina intryck under den fasansfulla belägringen av Sarajevo 1992–1996. Insamlingen av jord påbörjades 1993 och tanken var att förena alla världens länders jordar i ett rum.

Insamlingen av jordarna blev klar 2007. Med en jordpåse i näven besökte jag flertalet universitet i Sverige med att fråga om det går att göra jordarna hörbara. Ingen hade lust att lyssna på “dåren” som tror att jordar kan tala. Slutligen mötte jag forskare som såg projektet som ett intressant inlägg i samtidskonsten. Efter en vecka fick jag beskedet att de kunde höra jordens röster. Forskarna hade utformat ett sätt att genom resultat från jordanalyser göra jordar hörbara.

Jag besökte Norrköping, som är en del av Unescos nätverk för kreativa städer inom området musik, för att se om det fanns möjlighet till samarbete. Resultatet blev att uruppförandet nu planeras av Norrköpings Symfoniorkester, SON, till våren 2020.

Vad har Unesco haft för betydelse för dig och för ditt projekt? 

Unesco har varit en stor stöttepelare i mina projekt och en självklar samarbetspartner sedan starten då vi arbetar mot samma mål, att förena alla världens länder. Unesco på sitt sätt och jag på mitt. Svenska Unescorådet hjälpte mig att frakta hem olika länders jordar, och Svenska Unescorådet hade stor förståelse för projektet. År 2000 var alla ländernas medverkan ett faktum. År 2010 blev jag inbjuden till Paris av Unesco att medverka vid invigningen av ”International Year of Biodiversity 2010” på Muséum National d’Histoire Naturelle med mitt material.

Kan du berätta om ditt finaste minne från projektet? 

Ett kärt minne jag har med mig utspelade sig med kulturarbetarna på Kungliga Dramaten under pågående belägring av Sarajevo. Jag bad skådespelerskan Bibi Andersson att ordna jord från Bosnien. Hon berättade senare för mig att hon kravlat sig ut i minerat område och grävt upp Bosniens jord till projektet. Hon ville verkligen bidra med jord från frontlinjen i Bosnien, detta är en stark symbolisk handling som jag aldrig glömmer. Ett annat minne jag bär med mig är från ett möte med en konstnär i Hanoi som kröp ner i tunnlar där de tidigare hade försvarat sig, och grävde fram Vietnams jord. Konstnären skickade mig sedan jorden i ett paket med en röd fin rosett på.

 Har projektet fört med sig utmaningar? 

Den största utmaningen har varit hur jag som ljudkonstnär skulle samarbeta med den betydelsefulla och kända kompositören Sven-David Sandström eftersom jag inte kan läsa noter. Vid första mötet med Sven-David blev kontakten mellan oss så naturlig och vi förstod varandra. Vi bestämde att jag skulle producera förslag på jordljudstycken. Detta resulterade i hundratals ljudfiler och projektet kom igång utan problem. ”Gårdagens Morgon” blev Symfonin ”SOIL”. Resultatet blev 45 minuter ljud i sju satser där delar av symfonin spelas live av mig med hjälp av digitala maskiner.

Kan du förklara innebörden av att ”konst är konst och vetenskap förblir vetenskap”, på vilket sätt står konst och vetenskap i relation till varandra i ditt projekt?

Konst utförs av konstnären, och vetenskap utförs av forskaren. Skillnaden är att konstnären är befriad från att bevisa att tesen är förenlig med forskarens resultat. Här är jag fri att tolka mina resultat som jag vill. Detta i motsats till en forskare, där resultaten ska vara vetenskapligt bevisade. I detta projekt är jag helt beroende av bevisad forskning för att nå mina mål. Jag vågar påstå att forskaren även är konstnär på sitt sätt.