Konventionen om skydd för världens natur- och kulturarv från 1972, den s k Världsarvskonventionen är Unescos mest kända konvention och 190 av Unescos medlemsländer har undertecknat den.

Konventionen kom till för att komplettera det arbete som gjorts för bevarande i krig – vid 1970-talets början stod det klart att även utveckling och förbättrad ekonomi var ett hot mot bevarandet av kultur- och naturarv. Konventionens mål är att länderna ska ha lagstiftning och organisation för att skydda kultur- och naturarv i sitt eget land.

De länder som undertecknat konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer till Världsarvslistan. Nomineringarna utvärderas av experter och beslut fattas av Världsarvskommittén där medlemsländerna sitter. Det finns nära tusen världsarv.

I Sverige har Kulturdepartementet ansvar för arbetet med konventionen och det är Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som är ansvariga myndigheter. Svenska Unescorådet är också delaktiga i arbetet. De gör nomineringar, förbereder Sveriges rapporter till Unesco om hur arbetet fortlöper, följer arbetet i Världsarvskommittén etc.

I Världsarvskonventionen står att alla länder ska arbeta med bevarandefrågorna och konventionens innehåll i utbildningssystemen. Det gäller inte enbart ländernas egna världsarv: tanken är att världsarven ska fungera som en gemensam kunskapsbas och att varje land ska föra in frågor om hur man ska bevara, och vad man ska bevara i hela utbildningssystemet.

Du som är nyfiken på hur många världsarv som Unesco utsett, hittar information här: UNESCO World Heritage Centre – World Heritage List