Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi. Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tagits till vara på ett optimalt sätt.
– Ur Unescos Världsarvskommittés motivering
Odlingslandskapet på Södra Öland är en levande blandning av åkrar, radbyar, betesmarker och vattenområden. Området har en flertusenårig historia, vilket skapat ett kulturlandskap med spår från en mängd epoker och som än idag brukas av ölänningarna.
Jorden på Öland började brukas redan för 6000 år sedan, och flera områden som då var betesmark används fortfarande idag för precis samma syfte. Under medeltiden delades marken upp i tomter och radbyar uppfördes med gårdarna liggande tätt intill varandra i långa längor. Närmast byarna låg inägor, vilket var åkrar och ängar som försåg djuren med foder under vinterhalvåret. För att avgränsa byarnas inägor uppfördes långa murar i sten runt åkrarna.
Längre från byarna låg utmarkerna, som användes som betesmark. Dessa utgjordes bland annat av alvar, kalkstensgrund med ett tunt lager växtlighet som lämpar sig väl som betesmark. Stora Alvaret är 26 000 hektar stort och har betats under flera tusen år, där finns växter från hela världen såväl som arter unika för Öland.
Under 1800-talet ägde skiftesreformerna i Sverige rum, vilket innebar att gårdarnas mark omfördelades. Till skillnad från i stora delar av det övriga Europa satte det öländska landskapet stopp för att utmarkerna skulle användas primärt till skogsbruk, och den gamla indelningen av landskapet levde därmed kvar. På så vis bevarades det medeltida odlingslandskapet på södra Öland, tack vare att människan redan från början anpassat sig till öns unika förutsättningar.
Idag är södra Ölands odlingslandskap en central näring, och genom att idag använda betesmarkerna på samma sätt som förr kan öns karaktär bibehållas till framtida generationer jordbrukare.
Södra Ölands odlingslandskap utsågs av Unesco till världsarv 2000.