2024 har varit ett år med stort intresse för kulturarvsfrågorna. Vi blickar tillbaka och Eric Fugeläng, ledamot i Svenska Unescorådet och vikarierande överantikvarie för Riksantikvarieämbetet, ger sin bild av året som gått. Han har mångårig erfarenhet av kulturarvsområdet och bidrar också med några spaningar framåt.

Unescos Haagkonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt fyller 70 år i år. Varför är den värd att uppmärksamma?

Haagkonventionen från 1954 är ett av de mest betydelsefulla juridiska instrumenten för det internationella skyddet av kulturarv. Konventionen erbjuder inte bara kulturegendom ett juridiskt folkrättsligt skydd utan fungerar också som ett normativt verktyg för att stärka varje lands beredskap i fredstid och förmåga att skydda sitt kulturarv under krig. Skyddsbestämmelserna innefattar bland annat planering och investeringar i skyddet av kulturhistoriskt viktiga samlingar och byggnader.

I Sverige arbetar kulturarvssektorn nu, med anledning av det förändrade säkerhetsläget, mer intensivt än någonsin för att stärka beredskapen för att skydda kulturarvet i händelse av krig. Det gör konventionen särskilt angelägen att uppmärksamma i år. Erfarenheter från Nazisternas förstörelse och plundring av kulturarv tillhörande judar och romer under andra världskriget eller mer samtida konflikter i Irak, Syrien, Libanon, Mali, Etiopien, Myanmar och Ukraina har tydligt visat att attacker på kulturarv är en medveten militärstrategisk handling. Därför är skyddet av vårt kulturarv inte bara en fråga för vår sektor, det måste måste även ses som en prioriterad del av den nationella säkerhetspolitiken. 70 års jubileet har gett oss flera möjligheter att påtala detta både i Sverige, Danmark och i Finland.

Hur bidrar vi från svenskt håll till att värna kulturarv globalt?

Riksantikvarieämbetet fungerar som fokalpunkt för tre av Unescos kulturkonventioner: Världsarvskonventionen, Haagkonventionen och 1970 års konvention för att motverka illegal handel med kulturföremål. Inom ramen för detta arbete är vi aktiva på den internationella arenan och strävar efter att höja både statusen och standarden för kulturarvet globalt. I vårt arbete med det nationella genomförandet av dessa konventioner bidrar vi också till att stärka deras internationella genomslagskraft. Detta genom att sätta skyddet av kulturarv högt på den nationella agendan, vara transparenta och bjuda in internationella aktörer till dialog, samt genom att dela med oss av vår expertis, erfarenheter och kunskap där vi kan.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Riksantikvarieämbetet i samarbete med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap även haft en insamling av skydds- och packmaterial till drabbade institutioner som ett svar på behov uttryckta via EU:s civilskyddsmekanism. Riksantikvarieämbetet har även bidragit till att möjliggöra dokumentationsinsatser av klottret i Sofiakatedralen. För att främja internationellt erfarenhets- och kunskapsutbyte och för att öka medvetenheten om behovet av skydd av kulturarv deltar vi också ofta som talare på olika internationella konferenser. Eftersom kulturarv inte bara förstörs och missbrukas i krig utan även plundras och säljs illegalt tycker jag även de öppna breven till auktionsmarknaden 2015 och 2022 med uppmaning om vaksamhet att sälja föremål från Syrien respektive Ukraina som skickats ut är värda att nämna.

I Sverige har Riksantikvarieämbetet varit en viktig del i processen med att godkänna vilka kulturegendomar som ska märkas ut med Haagkonventionens emblem, den blåvita skölden, som ska skydda värdefull kulturegendom i krig. Arbetet har fått upp farten 2024 och nästa år väntas en lång rad skyltar sättas upp över landet. Vilken funktion har den blåvita skölden för lokala och nationella kulturarv?

Haagkonventionens blåvita sköld kan ses som kulturarvets motsvarighet till Genèvekonventionernas röda kors, då den på ett liknande sätt markerar och tydliggör en plats folkrättsliga skydd. Utmärkningen är därför i sig ett kraftfullt rättsligt instrument, men precis som andra av Unescos utmärkelser är den också en stark symbol. Den placerar det lokala kulturarvet i en global kontext och är en källa till stolthet – en betydelsefull bekräftelse på att lokalt kulturarv erkänns som värdefullt att skydda, även i krigssituationer.

Förhoppningen är att denna utmärkning inte bara stärker förvaltarnas medvetenhet om kulturarvets internationella skydd, utan också förbättrar deras förmåga att planera och vidta förberedelser. På så sätt ökar chanserna att dessa platser skyddas så effektivt som möjligt om en krigssituation skulle uppstå. I en ideal värld skulle den blåvita skölden få stridande styrkor att respektera kulturarvet och avstå från att använda kulturegendom för militära ändamål samt undvika att skada eller förstöra den i attacker. Tyvärr visar närtidens exempel att folkrätten ofta åsidosätts, vilket leder till att även skyddad kulturegendom skadas eller förstörs i krig. I sådana fall kan utmärkningen spela en viktig roll för att stärka bevisningen och bidra till fällande domar i internationella domstolar efter konfliktens slut.

Vilken betydelse har våra kulturarv för samhället i stort?

Kulturarv kan egentligen vara alla former av spår som människan lämnat efter sig genom olika tider. Dessa spår kan vara både materiella, som till exempel enskilda objekt, byggnader eller miljöer, och immateriella, som till exempel seder, traditionella hantverk och idéer. Men när vi använder begreppet kulturarv brukar det samtidigt innebära att vi tillskriver dessa spår ett visst värde. Ibland görs det här av våra institutioner, som exempelvis förvärvar och bevarar samlingar, utnämner byggnadsminnen eller till och med stiftar lagar för att säkra att vissa kulturarv kan bevaras, användas och utvecklas. Men det kan också göras av enskilda individer eller aktörer inom civilsamhället som utifrån sitt perspektiv kan ser att just dom här spåren är värdefulla och kan användas för att förstå hur våra samhällen har sett ut och utvecklats.

Lite förenklat kan man kunna säga att kulturarvet utgör vårt kollektiva minne och den kunskap vi idag behöver för att kunna förstå hur det kommer sig att världen vi har idag ser ut som den gör. För många utgör kulturarvet också gemensamma referensramar och byggstenar för såväl individuella som kollektiva identiteter och samhörigheter. Med hjälp av den kunskap som kulturarvet kan erbjuda om vår historia och utveckling kan vi förhoppningsvis också dra viktiga lärdomar inför dom vägval och beslut vi fattar vi behöver fatta framöver. Att kulturarv i många historiska och pågående konflikter inte bara råkar bli skadat utan medvetet plundras, manipuleras och förstörs är också ett bevis för hur betydelsefullt det anses vara för samhällets grundläggande behov, värden och säkerhet – i vardag såväl som under kris och krig.

Vilka är de största utmaningarna när det handlar om kulturarv?

Just idag skulle jag nog kunna säga att beredskap för skydd av kulturarv i händelse av krig är vår största utmaning. Men sett över lite tid vill jag hellre nämna tre områden som återkommande innebär utmaningar för alla som förvaltar kulturarv. Det är representativiteten, tillgängliggörandet samt bevarandet och tidsperspektivet. Representativiteten har att göra med våra värderingar och urval. Ibland blir vårt kollektiva minne för selektivt och vi kommer, trots våra bästa intentioner, kanske inte göra den mångfald av människor och företeelser som funnits rättvisa.

Tillgängliggörandet handlar om att det finns en betydande diskrepans mellan det värde vi ser att kulturarv kan skapa för exempelvis individer, skolan, forskningen eller dom kreativa näringarna och hur många som når fram till använder kulturarv. Statistik rörande kulturvanor eller undersökningar om skolbesök vittnar om betydande variationer rörande vilka som tar del av kulturarv och att stora delar av vårt kulturarv finns trots att hela samhället genomgått en digital transformation inte digitaliserat och tillgänglig via internet.

Bevarandet och tidsperspektivet handlar bland annat om utmaningar kopplade till att på ett hållbart sätt förvalta kulturarv så att det både kan användas och utvecklas för att vara relevant idag, samtidigt som vi vill säkerställa att dessa bevaras för många generationer framöver.

Vad ser du för framtida trender inom området?

Inom kulturmiljöområdet kan vi, inte minst med anledning av den gröna omställningen och klimatanpassningen se att antalet målkonflikter på statlig, regional och kommunal nivå ökar. Behovet av snabbare processer inom samhällsbyggnad gör också att arbete med olika styrmedel behöver utvecklas och för att förbättra effektiviteten och snabbare få fram relevanta beslutsunderlag finns även stor potential i utvecklingen av den digitala kulturmiljöinformationshanteringen, analysverktygen och på några år sikt även användningen av AI.

På museisidan skulle jag, för att möta dom stora resursbehoven gärna se en trend med mer samverkan och gemensamma lösningar för utmaningar kopplade till ändamålsenliga och säkra magasin. Jag vill också se att trenden eller snarare den nuvarande positionen med ett rekordhögt förtroende hos allmänheten för svenska museer håller i sig. Det är, i tider när vi blir allt med vana att behöva utöva källkritik och hantera deepfakes en oerhörd tillgång inom kulturarvsområdet. Tyvärr tror jag även att trenden att använda eller missbruka kulturarv i olika former av konflikter kommer hålla i sig. Och i spåren av pågående konflikter tror jag också att vi fortsatt kommer få se en ökad illegal handel med kulturföremål.