Den 7 mars delades L’Oréal-Unesco For Women in Science-priset med stöd av Sveriges unga akademi ut för första gången i Sverige. De två första pristagarna var Annica Black-Schaffer och Kristiina Tammimies. Vi har ställt några korta frågor till pristagarna.

Kan ni kort berätta om er forskning?

Annica: Jag är teoretisk fysiker och jag är särskilt intresserad av att förstå material där kvantmekanik spelar stor roll. Ett av de fenomen som jag har riktat in mig på är supraledning, som är när man får elektroner att röra sig genom ett material helt utan motstånd. På så sätt kan man få ström att passera helt utan motstånd eller värmeförluster. Supraledning upptäcktes 1911 så det är ganska gammalt på så sätt. Men de sista åren har det skett en utveckling där man upptäckt en speciell typ av supraledare som har en speciell struktur på den kvantmekaniska lösningen. Den kan förhoppningsvis användas till att bygga en framtida kvantdator. En kvantdator använder kvantmekaniken för att göra beräkningar mångdubbelt snabbare än en traditionell superdator.

Kristiina: Jag är genetiker och molekylär biolog. Min forskning syftar till att förstå genetiska faktorer bakom autism, ADHD och andra olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Med hjälp av det kan vi upptäcka och ställa rätt diagnos i en tidig fas, för att barn som får diagnosen sen ska få rätt behandling eller träning. Vi försöker också förstå vad som händer i hjärnan och i nervcellerna när man har sådana ändringar i arvsmassan som leder till symptom som autism.

På vilket sätt påverkar For Women in Science-priset er forskning?

Annica: Det kommer framför allt underlätta för mig att vara forskare och småbarnsförälder samtidigt. Jag har tänkt använda prispengarna för att kunna åka på lite längre konferensresor, som jag inte kunnat göra förut, eftersom jag inte kunde vara hemifrån så länge. Men nu har jag möjligheten att ta med familjen på de här resorna eller att det finns extra barnpassning hemma på kvällar och helger.

Kristiina: Jag är otroligt glad att jag har fått äran att få priset, och för min forskning så blir For Women in Science-priset ett bevis och en utmärkelse att man är på rätt väg. Jag kommer också kunna åka på konferensresor och ta med familjen och köpa lite saker till labbet när det behövs.

Vad anser ni är den största utmaningen för kvinnor inom forskning idag?

Annica: Det är en stor utmaning att vara forskare eller försöka bygga upp en egen forskningsverksamhet samtidigt som man är småbarnsförälder – för det är två stadier som tenderar att sammanfalla rent åldersmässigt. Men det gäller ju givetvis också för män som tar aktivt ansvar för barn och familj, så det är inte bara en kvinnofråga. Sen har det ju visat sig i diverse undersökningar att kvinnors prestationer och CV nedvärderas systematiskt gentemot män. Det är både manliga och kvinnliga granskare som gör den här nedvärderingen, men det är något som man inte ser som forskare i sin egen verksamhet.

Kristiina: Jag håller med Annica helt och hållet, utmaningen är att få ihop alla pusselbitar i livet och att det finns många barriärer. Sen tror jag att de barriärer är lite olika beroende på person eller vilken forskningsinriktning du väljer. Det måste göras mer forskning kring detta ämne: hur de barriärer skapas och varför kvinnor systematiskt faller bort.