Idag är det Internationella kvinnodagen och vi passar på att lyfta fram Julia Uddén och Kirsten Leistner – två unga kvinnliga forskare, som båda tog emot L’Oréal-Unesco For Women in Science-priset 2017 vid en ceremoni den 6 mars. Vi har intervjuat årets pristagare om deras forskning och deras personliga erfarenheter av hur det är att arbeta som kvinna i en mansdominerad vetenskapssfär.
Julia Uddén brinner för tvärvetenskap i gränslandet mellan neurovetenskap, psykologi och lingvistik, med en ny fråga i sikte: Varför är vissa människor bättre kommunikatörer än andra? Hon har nyligen fått ett femårigt forskningsanslag för att fylla de här kunskapsluckorna, genom att jämföra hjärnaktiviteten hos unga och lite äldre tonåringar. Julias val av yrke präglades av den insikt hon gjorde redan som ung tonårig: att det finns en könsordning som generar sämre lön och villkor för kvinnor. Hela hennes karriär har sedan dess genomsyrats av hennes feministiska perspektiv på samhällsutvecklingen.
Utmanar stereotypa föreställningar
Jag började engagera mig i feministiska frågor i 15-årsåldern. Att det faktiskt fanns en könsmaktsordning var en tung insikt att få redan i så tidig ålder och det färgade mig djupt. Det motiverade mig till att vilja skapa en förändring och jag sökte mig till klassiskt mansdominerade sfärer för att testa mer grundligt om den feministiska analysen faktiskt stämde. Det finns en stark förväntan på att matematiska begåvningar ska vara män. Men faktum är att jag har väldigt lätt för matematik, vilket gjorde att jag sökte till ett mattegymnasium i Stockholm. Där läste vi matte på universitetsnivå och det var, precis som jag förutspått, tyvärr en väldigt manligt dominerad miljö. Jag såg alltså i praktiken hur den feministiska teorin stämde och det motiverade mig ytterligare till att ta nästa steg.
Jag visste tidigt att jag ville forska så efter att ha läst matte på universitetsnivå, började jag som 19-åring läsa läkarprogrammet på Karolinska Institutet.
Där upptäckte jag att hjärnforskning passade mig, eftersom man där använder matematiska analysmetoder. Samtidigt var jag fascinerad av gåtan kring hjärnans funktion. Jag började hjälpa till med experiment på ett laboratorium för hjärnforskning vid sidan av min utbildning och blev helt biten av det – hjärnforskning var verkligen min grej! Forskningen i sig var dessutom mer stimulerande än min utbildning så jag hoppade av läkarlinjen och började forska på heltid när jag var 21 år.
Jag disputerade 2012 inom kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet med en avhandling om hur hjärnan bearbetar språkliga sekvenser. Efter det började jag forska på heltid vid Max Planck Institutet för Psykolingvistik i Holland, där mina ögon öppnades upp ännu mer för den här könsmaktsordningen, som i Sverige visade sig vara jämförelsevis svag. I Holland möttes jag av en otroligt mansdominerad forskningsmiljö och det fanns starka förväntningar på att jag inte skulle ta för mycket plats.
Mest plats fick jag ta i de situationer där jag, så att säga, hejade på manliga forskare i miljön, ungefär som en cheerleader.
Kämpar för kvinnors plats
Som student och som forskare har jag ägnat mig åt att försöka flytta gränser genom att till exempel ta plats trots att omgivningen rynkar på näsan. Mina erfarenheter har skapat ett inre driv hos mig, att detta måste gå att ändra på. Jag kämpar inte bara för mina egna rättigheter, utan även för att skapa utrymme åt de kvinnor som kommer efter mig, precis som kvinnor före mig har gjort det möjligt att ens få formellt tillträde till universiteten, som kvinna. Kulturen av skepticism mot kvinnors intellektuella förmågor har gradvis försvagats men lever fortfarande kvar. Ofta talas det illa om kvotering för att det är meriterna som ska räknas oavsett kön. Men säger man så har man inte förstått hur vårt nuvarande så kallade meritokratiska system är uppbyggt.
Om vi kvoterar in kvinnor eller personer med annan etnisk bakgrund är det för att återställa en balans där vita män kvoterats in från början.
Den positiva sidan är att det faktiskt sker förändringar; det här priset är ett bra exempel på det. Men det är viktigt att fortsätta uppmärksamma kvinnliga forskare, inte minst på en europeisk nivå där många länder saknar den relativt jämställda kultur som råder i Sverige. Det är dock fortfarande en lång väg att gå innan forskningen är jämställd i Sverige. Inte minst behöver vi bli bättre på att även uppmärksamma jämställdhetsproblematiken ur ett intersektionellt perspektiv. Jag darrar inför tanken på hur svårt det måste vara att ta sig fram inom akademin när man inte bara är kvinna utan dessutom har en exempelvis icke-europeisk etnisk bakgrund. All min respekt till de som klarat av detta!
Jag blir otroligt glad för den hjälp jag kan få att fortsätta jobba för att jag själv och andra kvinnor ska kunna verka inom forskningen som vi är, utan att behöva anpassa oss till rådande normer som präglats av en mansdominerad kultur. Därför uppskattar jag verkligen initiativet For Women in Science.
Det absolut viktigaste för mig med att vara vinnare av priset är att jag får precis den här möjligheten; en relevant plattform för att prata om min forskning och hur det är att vara kvinnlig forskare.
Forskningsfrågor är manligt präglade
Mina val av forskningsfrågor är inte slumpmässiga, utan det är frågor som jag tror förbisetts på grund av att ett manligt perspektiv har styrt vilka forskningsfrågor som ställs. Min forskning om kommunikation är ett exempel på detta; jag vill ställa andra frågor om språkets evolution, ur ett vidare perspektiv. Jag anser att den nya hjärnforskningen om språket bör utgå från att språket är ett socialt system för kommunikation, till skillnad från tidigare forskning som utgått från ett grammatiskt perspektiv.
Det finns ett ännu tydligare exempel på hur manligt präglade forskningsfrågor är, en studie om hur kvinnors hjärnor förändras under en graviditet, som kom ut för några månader sen. Det sker massiva förändringar i gravida kvinnors hjärnor, framför allt i delar av hjärnan som är intressanta ur ett socialt kommunikationsperspektiv. Jag tror de flesta förstår att det här är en extremt relevant studie, ändå var vi tvungna att vänta tills 2016 innan någon ställde den rätta frågan.
Forskningsvärlden är i mångt och mycket en mansdominerad miljö och som kvinna kommer du få därför tyvärr ofta få mindre uppskattning än vad du egentligen förtjänar. Min strategi handlar om att vara medveten om detta faktum och förstå hur systemet fungerar. På så sätt kan jag ge mig själv den uppskattning jag borde fått utifrån.
Kirsten Leistner är i grunden utbildad energiingenjör. Hon har en doktorsexamen inom kemiteknik och har arbetat och studerat i flera länder, innan hon 2013 anslöt sig till en forskargrupp på Chalmers tekniska högskola, som är en av de bästa inom området för efterbehandling. Den flytten visade sig bli mycket givande för Kirsten och har lett till publiceringar av ett antal artiklar, handledning av flera studenter och senast till extern finansiering som hon kommer att använda för att etablera sig som självständig forskare.
Nyfikenhet skapar utveckling
Jag har alltid varit angelägen om att utforska världen: Att studera utomlands och senare arbeta inom vetenskap gav mig möjligheten att göra detta. Vid det här laget ser jag mig själv som en världsmedborgare efter att ha bott i fyra olika länder. För närvarande har jag en postdoktortjänst vid Chalmers tekniska högskola och jag hoppas verkligen kunna etablera mig som en oberoende forskare vid ett svenskt universitet. Att arbeta som forskare är fantastiskt för mig som älskar att upptäcka nya saker, framför allt sådant som varit okänt tidigare.
Min forskning har till största del fokuserat på miljökatalys. Jag arbetar med att göra processer mer miljövänliga. Det innebär exempelvis att göra avgaserna från fordon mindre förorenande eller att producera bränslen och andra kemikalier med användning av färre naturresurser. I mitt nuvarande postdok-projekt har jag återupptagit min forskning om efterbehandling av avgaser.
Att vinna det här priset betyder mycket för mig personligen och jag ser det som ett tecken på erkännande. Det är också mycket viktigt för min forskning eftersom prissumman gör det möjligt för mig att utveckla nya initiativ i min forskning.
Jag kommer även att kunna förverkliga en idé jag har, som jag hoppas kan bidra till att skapa en kvinnlig förebild för unga forskare på Chalmers.
Detta är att bjuda in en framstående kvinnlig forskare inom mitt forskningsområde till ett seminarium här, som talar om de särskilda utmaningar hon stött på som kvinna.
Priset belyser frågan om jämställdhet inom forskning
Samtidigt som jag är otroligt glad över det här priset ser jag det som ett tecken på att jämställdhet inom forskning är ett problem, eftersom det krävs ett pris just för att uppmärksamma dem. Men jag tror också att det är bra att belysa sådana frågor och det är precis vad det här priset gör med frågan om jämställdhet inom vetenskap.
Det är mycket svårt att veta med säkerhet om ens erfarenheter har varit annorlunda på grund av ens kön. Överlag har jag haft turen att inte drabbas av könsdiskriminering. Jag tror att den stora utmaningen för kvinnliga forskare idag handlar om att ta sig upp till högre forskning och ledande akademiska positioner, till exempel att få den första universitetstjänsten efter en postdoktortjänst.
Jag tror att mentorskap och stöd från mer erfarna forskare, och i synnerhet inspiration från ledande kvinnliga förebilder, kan vara ovärderlig hjälp för yngre, kvinnliga forskare som vill avancera inom forskning.
Vetenskapen är könsblind, kvinnor och män är lika bra på att upptäcka sanningen om naturen och universum. Men för alla som vill lyckas inom vetenskap, skulle jag vilja säga att vetenskapen är en karriär med relativt få belöningar. Man bör endast överväga det om man är verkligen brinner för att ta reda på nya saker, och är villig att göra vissa uppoffringar på vägen.
Läs mer om pristagarnas forskning
Jämställdhetsarbetet inom Unesco och Sverige
Mer om L’Oréal-Unesco For Women in Science-priset